friherrenafeketorpet

Hej mina följare!

 

Förstår om ni har tröttna lite på Friherren då blogginläggen inte precis har dykt upp med någon skönjbar regelbundenhet. Skall nu försöka ta mig samman och bli lite mera frekvent i mina inlägg.

Sopmmaren och septemper har ju varit otroligt fina så Skatten och Friherren har prioriterat utevistelse med god mat och dryck hela sommaren. Hade förresten sill och nubbeavslutning i går, blev dock inne då det bara var 17 grader på uteplatsen. 

 

Va nytt annars under solen? Jo Linköping har fått ett nytt Komunalråd, Sara Skyttedal,ännu en osnuten unge som inte är torr bakom öronen och dessutom saknar livserfarenhet och som det inte vore nog så tillhör hon familjen politikerbroilers.

När det gick bra för Sverige så styrdes landet, både på riksplanet och kommunalt, av personer med livserfarenhet vilket du inte har någon möjlighet att förvärva utan att samla i ladorna under åren vilket innebär att ingen kan vara kvalificerad för politiska uppdrag innan sin 40-årsdag. Livserfarenhet går nämligen inte att läsa in på någon Högskola utan den kan man endast förvärva genom samlade erfarenheter under sina levnadsår.

 

Sverige har åkt ur  ishockeyns World Cup, något som inte smärtar Friherren det minsta, går knappast att kalla dom där som ränner runt på isen för idrottsmän då de i en idrott där det ingår att ta och ge smällar inte kan hantera att någon ens petar på dom utan att de skall börja vifta med sina handskar, minst sagt löjeväckande så tack goe herrn att de inte fick gå och vinna skiten.

Om det vore motsvarande mentalitet bland hanbollsspelarna så skulle vi ha käkfrakturer och knäckta näsben i stömhopp varje vecka.

 

Friherren har skrivit och gett ut en bok, "Nils Dacke Återkomsten" och håller nu på med ett manus till bok nummer två. Har dock efter noggrant övervägande bestämt att jag inte kommder att ge ut den i bokform då Friherren som pensionär inte vill ta den kostnaden som egen publicering innebär. Därför kommer ni att få berättelsen i ett antal avsnitt i slutet av varje blogginlägg. Dessutom kommer jag att få en pådrivare att avsluta bokprojektet vilket inte är gjort ännu. Lycka till med läsnimngen och hoppas att ni kommer att gilla berättelsen.

 

 

Nu återstår bara att skrämma liv i låda knorr igen..............................

 

Det var en gång några norrmän som skulle flyga till ett varm ställe för att komma ut lite, så att säga.
Efter ett tag blev det massa oljud i flyget så kapten beordrade flyg värdinnan att ta reda på vad som hände. Efter en stund kom hon tillbaka och sade att norrmännen spelade fotboll i planet. Kaptenen svarade:
- Du får väl säga till dom med en gång så att de slutar.
Flygvärdinnan gick iväg och kom snart tillbaka igen och sade:
- De vägrar att lyssna på mig.
- Jaha. Svarade kapten, och vände sig till andre piloten.
- Då får du tag i detta. Gå dit och säg åt dem att sluta, strängt som bara den. Andre piloten gick iväg, efter ett tag kom han tillbaka.
- De vägrar att lyssna på mig.
- Men va fan! Ta över här så får jag säga till dom själv och så gick han iväg. Det blev plötsligt knäpp tyst och kaptenen återvände.
Andre piloten och flygvärdinnan frågade förvånat piloten hur han gjort för att få dem att sluta.
- Jo, jag frågade bara varför de skulle spela fotboll inne när det var så fint där väder ute.

 

Här kommer nu första avsnittet av Oskar Dtigman tillner.

Oskar Stigman Skogsmannen

Oskar Stigman satt på en pinnstol och matade öppna spisen i sitt torp Karlsholm, om torpet gett namn åt gölen bredvid eller tvärtom är ingen som vet. Vi befinner oss i början av 50-talet och med dagens mått mätt skulle kanske Oskars boende framstå som lite, ja minst sagt dåligt, men för Oskar var det helt perfekt långt in i skogen från grannar och annat löst folk, närhet till flera fina fiskesjöar, en del hade till och med fina bestånd av flodkräftor, att sedan Oskar saknade både fiskevatten och fiskerättigheter bekymrade honom föga. Hans stuga stod på ett berg på en handstaplad stengrund, timrad och tätning av mossa mellan stockarna och ingen panel vare sig utvändigt eller invändigt, ytterdörren in till en lite farstu var inte mer än dryga 170 centimeter och fönstren på stugan var mycket små, farstun var helt ouppvärmd och därför viktig att det hölls stängt både till köket och till stugans enda rum. Köket var litet inte mer än fyra kvadratmeter, plats för ett lite väggfast bord för två personer, men då Oskar sällan hade gäster så räckte det mer än väl. Det fanns en liten Norrahammar järnspis med två plattor och en lite ugn samt en varmvattenbehållare på sidan om spisen som värmdes från spisens eldstad. Mot ena ytterväggen fanns det också ett skafferi för förvaring av matvaror. Stugans enda rum var på ungefär fjorton kvadratmeter och med en öppen spis vägg i vägg med köksspisen då det bara fans en skorstenspipa till skorstenen. Möblemanget bestod av en enkel bäddsoffa med trälock som sittplats dagtid, ett bord och fyra pinnstolar samt en skänk och ett par trasmattor. Under ena trasmattan hade Oskar byggt ett förvaringsutrymme för sin vapenarsenal och ammunition, dumt att skylta med dom då Oskar titt som tätt blev misstänkt för tjuvskytte, med trasmattan på plats så var det omöjligt att hitta lönnfacket i golvet och även med mattan borttagen så var det svårt att se att det fanns en lucka i golvet. Utanför mot den östra väggen växte det ett par vinbärsbuskar och en krusbärsbuske, med tanke på storleken lika gamla som huset. Ett hundratal meter från huset så fanns det ett uthus med hederligt torrdass och vedbod, i vedboden huserade också Oskars hembränningsapparat när den inte var i drift inne i köket, och ungefär vid halva avståndet en handgrävd kallkälla med ett djup av endast två och en halv meter. Sedan fanns det också en jordkällare mot en bergvägg väl kamouflerad av stora bondsyrensbuskar. Så bodde Oskar Stigman, stadigvarande arbete hade han aldrig haft, gjorde ett och annat dagsverke åt bönderna i närheten när han behövde lite pengar och sålde skinn när det kom uppköpare till centralorten 14 km bort. Vid de tillfällena så gick Oskar till fots med en ansenlig mängd skinn i en skinnsäck på ryggen fram och tillbaka samma dag, hemvägen förhoppningsvis utan några skinn att bära på då de förhoppningsvis var omsatt i kontanter. Om Oskar fått bra betalt för sina skinn så brukade det bli en tur till ortens hotell med mat och några supar innan promenaden hem tog vid. 

Klockan var straxt efter tre på eftermiddagen och Oskar hade satt på kaffepannan och eldat på i vedspisen för att dels ta sig en kaffekask och sedan slå upp resten på sin termos för han hade sett ett antal rådjur beta på en mosse nere mot Grussjön, och i kväll tänkte han försöka att fylla på sitt köttförråd, Oskar hade nämligen lärt sig att ju senare han gav sig ut ju mindre risk att stöta ihop med markägare och andra jägare något som han helst ville undvika då det skulle vara lite svårt att förklara vad han gjorde med sitt gevär på deras marker. Oskar öppnade sitt lönnfack i golvet och plockade fram sitt salongsgevär, egentligen ett alldeles för klent vapen för rådjursjakt men Oskar var en gudabenådad skytt, träffade en tvåkrona på femtio meter i nio fall av tio men med det geväret var den träffsäkerheten ett krav då det måste till ett perfekt hjärtskott för att fälla ett rådjur, fördelen var att knallen från skottet, jämfört med hagelbössan och studsaren, inte väckte den björn som sov. För att uppnå den träffsäkerheten stöpte Oskar kulorna själv och laddade patronerna med exakt mängd krut, använde en gammal brevvåg för att mäta upp krutsatsen, så han visste att varje kula hade samma kulbana och träffbild. Satt vid bordet i köket och inväntade skymningen, när Oskar tyckte att det såg bra ut så plockade han fram sina gröna jaktkläder och satte en grön slokhatt på huvudet, det gällde att falla in i naturens färger för att lättare komma nära djuren och för att lättare undvika upptäckt av irriterade jakträttsinnehavare.

Packade sin hemsydda skinnryggsäck med kaffetermosen och ett par brödbitar, tog fram en gammal mjölkkruka, stoppade ett tiotal patroner i fickan och tog geväret under armen och gick ut, låste till ytterdörren och hängde nyckeln på en spik på knutbrädan och började vandra ner mor Grussjön. På vägen så plockade han lite blåbär i sin mjölkruka när han hittade fina tuvor med blåbärsris. När han närmade sig mossen så började han röra sig mera försiktigt, tog sig fram till sitt vanliga pasställe under en stor gran i mossens utkant, hängde av sig ryggsäcken och satte sig att vänta.  

Salongsgeväret vilade i knäet med en patron i loppet och blicken svepte över mossen och närbelägen terrängen som bästa radar. Normalt så tyckte Oskar att en rök på sin snugga var en höjdpunkt men han var en diciplinfast skogskarl och visste att rökning i skogen på ett effektivt sätt häll viltet utanför skotthåll men huvudorsaken var att risken att tutta på skog och mark så för Oskars del gällde alltid, ingen eld i skogen, undantaget var när han gjorde dagsverken och hjälpte till med risbränning på fällorna efter avverkning. Plötsligt lyssnade Oskar spänt, en gren hade knäckts inte alltför långt borta, gjorde ett svep med blicken och såg något borta i skogskanten som rörde sig, efter en stund så såg han att det var storbonden, och dessvärre markägaren, Anton i Grushult som kom gående med ett metspö på väg ner till Grussjön, ja knalla på du gubbe lilla tänkte Oskar och satt blixtstilla under sin gran.