Minusgraderfredag
Hej från Dackeland!
Torsten satte sig tillrätta för att börja sin berättelse då han plötsligt sade ” innan jag börjar för det kommer att ta en stund måste vi ta hand om era hästar” så Klokivar, Lurnisse och Torsten gick ut för att ta hand om hästarna. Granna hästar ni har sa Torsten medan Klokivar och Lurnisse sadlade av hästarna. Kom sa Torsten skall jag visa er sadelkammaren och sedan släpper vi hästarna i hagen mot storskogen där finns hur mycket bete som helst. Torsten hämtade hästarna och ledde dom bort till hagen, tog av dom huvudlaget med betsel och tyglar och släppte dom lösa i sin hage. Nu går vi in så skall ni få höra Torstens historia sa Torsten. När de kom in så öppnade Torsten dörren till ett nytt rum och bjöd Klokivar och Lurnisse att slå sig ner. Mäklig tid tänkte Klokivar inte nog med att man skall ha en sadel att sitta i på hästryggen det skall också vara något att sitta i även när man är inne och i det samma sjönk han ner i en av Torstens fåtöljer. Jo så här är det började Torsten, jag har byggt upp Högbostället från grunden, köpte marken av Kronan för länge sedan för vad i dag är en spottstyver men vid det tillfället var det mycket pengar. Byggde först lillstugan som ni ser där borta sa Torsten och pekade på ett litet hus genom fönstret, sedan fortsatte jag med de övriga husen här efterhand och i mån av ork. Gifte mig sedan med Tekla i Kvarnbacken som ligger någon mil härifrån. Tyvärr är Tekla borta sedan elva år tillbaka och jag är numera ensam här på gården. Men på den tiden då det begav sig så började Tekla och jag med hästavel, vi födde alltså upp hästar, som mest hade vi över fyrtio hästar här på gården och med stallplatser åt alla. Sålde många hästar så affärerna gick bra, köpte en travhäst för en del av pengarna, inga billiga hästar kan jag lova jämfört med de nordsvenskar som vi födde upp. Travaren var relativt lyckad så den betalade sig ganska snabbt för att sedan ge vinstpengar tillbaka ett antal år. Så Tekla och jag levde ett gott liv här på gården och om det någon gång behövdes förstärkning i kassan så kunde vi gå bort till bäcken som rinner i kanten av hagen där era hästar går för där finns det guld, bara att ta fram vaskpannan så får man lätt ihop en hundra tusen om dagen. Men guldfyndigheten har jag inte och skall heller aldrig missbruka utan får ses som en reserv när det finns ett motiverat behov av pengar till något som är viktigt, typ köpa kommunhuset och slänga ut alla kommunpamparna på bar backe. Nåväl, när Tekla hade lämnat jordelivet så fortsatte jag med att föda upp nordsvenskar ända tills det en dag dök upp en slipsstrypare från kommun och sade att jag var för gammal och kunde inte sköta mina hästar längre, vilket var lögn och förbannad dikt, så de skull tas i beslag och säljas på auktion på grund av vanvård hade slipsstryparen mage att säga. Det var då jag kom på kant med samhället, för sinnet rann ifrån mig och jag tog fram bössan och satte en hagelsvärm i ändalykten på slipsstryparen, han hoppade omkring och gasta som en galning och skrek att nu låg jag risigt till innan han kom in i sin bil och försvann i rasande fart. Kan nog se att han fortfarande är lite baktung när jag möter honom så alla blyhagel fick de nog inte bort ur ändan på honom. Gick väl ett par dagar så dök det upp poliser med uniformer och allt tillsammans med 8 stora djurtransportbilar och bara lastade alla mina hästar och åkte i väg, försökte även ta mig för våld mot tjänsteman men jag ljög lite och sade att jag handlat i nödvärn då slipsstryparen trots min uppmaning inte lämnade min mark och att jag därför var tvungen att ta till kraftigare metoder för att bli av med honom. Mina fina hästar såldes sedan på auktion och jag fick en check på 120 tusen kronor med posten, man hade dragit av åtta tusen för sveda och värk på slipsstryparen. Har fortfarande inte löst in checken den ligger kvar i skrivbordslådan och får nog så göra. Livet utan hästar kändes ganska tomt och ilskan på kommunpamparna blev bara värre och värre, Det gick så långt att jag började att småjävlas med dom. Åkte runt om nätterna och stoppade hästskit i deras brevlådor och strök trätjära på dras yttertrapport, misstänkt blev jag allt så poliserna och jag blev väldigt bekanta då de for här både nu och då men dessbättre utan några bevis mot mig så de fick vända om med oföruträttat ärende. Nästa påhopp var när det återigen dök upp kommunfolk, den här gången tre stycken för säkerhets skull, två damer och en herre. Då mitt rykte som skjutgalen gubbe tydligen nått deras öron så hälsade de artigt och undrade om de fick komma in för en pratstund, kan väl gå för sig sa jag och anade redan då ugglor i mossen. Vi slog oss ner alla fyra vid köksbordet, där vi drack kaffegök när ni kom, och de började ge mig komplimanger för hur vackert jag bodde och undrade om det inte var lite ensamt, jodå sa ja speciellt sedan ni tog mina hästar, men man vänjer sig ju även om det har tagit tid. En av damerna tog nu ton och sade att jag med tanke på min ålder, ja jag fyller 87 i år, nog hade svårt att att hand om både mig själv och gården så de hade nu berett en plats åt mig på kommunens äldreboende, eller som de gamla säger, dödens väntrum, så om jag ville kunde jag få flytta in nästa månad. Men det ville Torsten inte, ursäktade mig och sade att jag skulle se över mina tillgångar för det för väl inte gratis att bo där förstår jag, hämtade älgstudsaren snabbt som öga och ut i köket. Brände två skott genom taket, ni kan se kulhålen fortfarande, och skrek försvinn förbannade kommunråttor annars så skall jag skadskjuta er å det värsta. Oj vilken fart det blev på kommunråttorna, damerna tappade tre skor och herrn sin dokumentportfölj under språngmarschen till bilen. Sedan dess har kommunen med jämna mellanrum trakasserat mig med sina besök här så det var därför jag sköt på er när ni kom även om det knappast är troligt att kommunspringarna kommer till häst nu för tiden. En intressant berättelse även om en del ord och uttryck var främmande för oss med rötter i 1500-talet, men så mycket förstod jag sade Klokivar att vi är av samma skrot och korn fast i från skiljda århundrade. Nu är frågan om du Torsten kan tänka dig att vi, ett tjugotal av Nils Dackes närmaste män, kan få ta din gård till vårt högkvarter. I utbyte kommer du att få ett trettiotal hästar på gården igen och vi kan nog lova att några, kallade du dem slipsstrypare, inte kommer att besvära dig mera. Mat och sällskap kommer vi också se till att du får och om vi på sikt får möjlighet att betala något för att vi får vara här så skall vi självklart göra det också. Nå vad säger du Torsten sa Klokivar och tittade på Torsten, måste nog sova på saken sa Torsten men i morgon bitti till frukosten skall ni få mitt svar. Nu skall vi först laga till oss en riktig middag innan det är dags att ta kväller och gå och lägga sig. Jag skall ta och ringa till Britta i Nerstugan ochn höra om hon inte kan komma och laga oss en riktigt god middag, Torsten gick fram till en svart mojäng och lyfte på en del från apparaten och satte den till sitt öra och började prata och både Klokivar och Lurnisse hörde att det pratade i mojängen och började mer och mer att se ut som torrträd i nyllet. Torsten frågade om Britta hade tid att komma över till Högbostället och laga middag åt Torsten och ett par vänner till honom, ja det skulle nog gå bra sa Britta jag är hos dig om någon timme. Vänta förresten sa Torsten så skall du få hälsa på min vän Ivar, Torsten vinkade till sig Ivar och satte mojängen för hans öra och då hörde Ivar, "hej på dig Ivar hur har du det". Klokivar blev knäpptyst och ögonen såg ut som ägg färdiga att ramla ur skallen på honom då Britta sade hallå är du där men det enda Klokivar fick fram var ett ooohhh. Torsten tog hand om telefonluren som mojängen var men det kunde ju inte Dackes män från 1500-talet ha en susning om. Inte så pratsam din vän Ivar sa Britta men nu skall jag göra mig i ordning för att att mig upp till dig. Torsten dukade i finrummet med tallrikar bestck,, glas och snapsglas medan Klokivar och Lurnisse gjorde stora ögon inför det de fick se. Britta dök upp och Klokivar och Lurnisse hälsade artigt på henne och talade om vad de hette men de strök sina Dacketillmälen så de blev precis som när de träffade Torsten Ivar och Nils. Britta donad runt i köket och efter en stund så sade hon att nu är middagen serverad. Klokivar och Lurnisse tittade hur Torsten betedde sig och försökte så gott det gick att göra på samma sätt. Britta serverade ungsstekt gädda med kokt potatis och till det hade Torsten tagit fram öl att dricka. Det var ett elände för både Klokivar och Lurnisse att försöka få i sig något med redskapen som Torsten åt med då de var vana att äta med fingrarna. Ölet var nog snäppet bättre än mjöden hemma hos Dacke, fisken var också god men med väldigt stark smak för 1500-tals gommar. Torsten tog fram en flaska med, ja det kunde varit vatten, men det var det inte och slog upp i de små glasen på bordet, höjde sitt glas och sade skål och välkomna till Högbostället. Redan nu hade Klokivar och Lurnisse fattat att sade någon skål så gällde det att drick fort som fan, sagt och gjort båda två tömde sina glas och kände det som en mindre skogsbrand i halsen. Men påfyllning följde och efter några påfyllnigar så började det kännas riktigt behagligt och både Klokivar och Lurnisse glömde gång på gång att det var redskap som gällde när man åt Brittas gädda och använde fingrarna i stället vilket gav Torsten anledning att påpeka att nu är vi i nutid och inte hos Nils Dacke på 1500-talet så ni får försöka att anpassa er till de seder och bruk som gäller här. Skall vi verkligen sade båda två men ett glas till med ditt vatten skulle sitta fint känner vi. Torsten serverade en snaps till och nu vågade sig Klokivar på en skål för Torsten. Mätta och lite glada i hatten så tackad de Britta för den utmärkta måltiden och Torsten stack till henne en lapp av något slag och tackade så mycket för att hon hade hjälp honom med mat åt hans gäster. Nu mina vänner är det dags att vi knyter oss så jag får sova på ert förslag så att jag kan ge er ett besked i morgon bitti. Vill ni sova här inne eller föredrar ni höskullen frågade Torsten som förstod att sängar skulle vara en grej för mycket för hans Dackevänner i dag. Jo, höskullen blir alldeles utmärkt sade Klokivar och tog med sig Lurnisse som började bli lite yrslig av sig. Letade upp sina älgfällar i stallet ock tog stegen upp till höskullen där de lade sig tillrätta och somnade så gott som med detsamma. Även Torsten kröp ner i sin säng och slocknade efter som han tyckte en trevlig dag med sina nya vänner. Lugnet sänkte sig över Högbostället det enda som hördes var en rävs ylande borta i skogen och Dackemännens snarknigar ifrån höskullen.
På måndag kommer Torsten besked till Dackes män här på friherrenafeketorpet. blogg .se.
Se nu fram mot helgledigt och för årstiden vackert väder att njuta av innan novemberträsket slår till hälsar Björn Friherre af Eketorpet.
En döende man får besöka både himlen och helvetet och sedan välja. I himlen är det moraliskt och trist men i helvetet är det High Life: Sprit, häftig musik, vackra och villiga kvinnor.
Mannen väljer helvetet och sätts att skura toaletter, städa och passa upp.
Han klagar hos Djävulen som säger: "Men käre vän du var ju här förut som turist. Men nu är du invandrare!"
